Hantering av känslor

Denna text är mer av en rant. Detta är riktat mot många av er ungdomar som lider av era egna tankar som vänder sig emot er.
 
 
Jag har en ganska lång historia med mörka tankar, och har upplevt många problem genom mina tider som tonåring (som vi inte behöver gå in på). Jag kämpar fortfarande genom vissa nätter, och ibland kan tankarna tynga ner mig så mycket och jag kan känna att ingenting i livet längre är som det borde vara. Många av er kan säkert känna igen er. Detta är just för att depression (mild eller allvarlig) är ett ganska stort problem, och många ungdomar känner av detta, vissa mer än andra. Men det viktiga är att veta att det är fullt normalt med att känna såhär. Att några känslor slukar upp en inifrån och sveper med sina mörka slöjor över resten av känslorna, är fullt normalt, och du borde inte känna dig ensam. Jag lovar att åtminstone en till person du känner, känner, eller har kännt det du känner.
 
Det är helt okej om du inte vet hur du ska hantera det. Om du har gått över till ett självdestruktivt beteende, ber jag dig att försöka sluta. Det kan vara ytterst svårt, du kanske inte ens vet var du ska börja? 
 
Eller du, du som inte har ett självdestruktivt beteende, men ändå kan falla ner i den där mörka gropen på vägen som tar dig genom livets alla händelser. Du kanske inte heller vet hur du ska göra, för att kunna hantera de där mörka groparna snabbare?
 
Det blir lättare ju äldre du blir. Inte på ett "det går över"-sätt, för det kan jag inte lova att det gör, men du lär dig hantera det. Du förstår att det där lilla du gillar att göra på din fritid, det är det som lär dig att hantera dina känslor, och det är det som har hjälpt dig genom dina svåra stunder.
 
Några skriver låttexter, andra poesi. Jag själv märkte rätt så nyligen att jag skriver berättelser för att låta känslorna flöda. Jag förstod inte varför jag hade ett tjugotal berättelser som hade så olika stilar, förrän nyligen. Tydligen så skriver jag på olika noveller beroende på mitt humör, och vissa är riktigt badass, andra är ganska sorgliga. Men poängen är det att jag lärde mig att jag hanterar mina känslor via berättelser nu, året jag fyller 18 år. Jag har skrivit berättelser i över fem år nu, men det är först nu jag fattar att jag skriver som bäst när jag är som mest extremt i mitt humör.
 
Så det där lilla du gör för skojs skull, kanske du upptäcker är en bra ersättning för rakbladen, vågen och dina egna negativa tankar?
 
Men det viktigaste av allt, är att våga möta problemen, och ta hand om de. För du förtjänar inte att må dåligt. Skäms inte för att du går till kuratorn/systern/psykolog/umo/bup/vad du nu gör. Du vågar gå dit, du vågar få hjälp, och det är fan det bästa du kan göra. Du tar inte plats, gå så fort du märker att du inte klarar det något mer, och stoppa det innan det är försent.
 
Samt, glöm aldrig den där lilla aktiviteten, som läker dig utan att skadar dig. Kram.

Kommentarer

Kladda in en kommentar:

Har du något namn?:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (Bara jag som ser, mwohahaha!)

Har du någon blogg?:

Nu till kommentaren:

Trackback